Den vidriga sanningen
Jag befinner mig i en identiteskris just nu, pga den briljanta idén
att färga håret lila.
Men trots min lilla ångest tar jag gladeligen kort på mig själv, i alla
möjliga smickrande vinklar!
Dock får jag inte mindre ångest och längtan att bli schwarzkopf när jag
får se att jag är blåhårig i kameran.
Man ba snälla?! Mitt hår är inte i närheten av blått, så
min kamera kan ju gå o ta sig.
Fy fan.
Nej, positiva tankar.
Jag är jättefin i mitt hår:D:D:D:D
Det positiva är ju iaf att jag är ensam om att ha den här hårfärgen i stan.
Eller jag har iaf inte sett någon annan.
Dock har jag inte befunnit mig i närheten av skrapan
under dagtid, så jag kan ha missat dom söta barnen som hänger där.
under dagtid, så jag kan ha missat dom söta barnen som hänger där.
Annars så har jag skallebank.
Inte bra. Ska man inte ha huvudvärk dan efter man förtärt alkohol
o inte dan före?
Vem vet, mitt huvud kanske bara värmer upp!!
Jag ber om ursäkt för bilden men men.
Och ah, på första bilden är jag ju lila. Men mitten
som är orginal, ja där är jag mörkhårig.
Så jag är antingen blå eller mörk i kameran.
Känns lovande inför framtida vimmelbilder haha:(
Och ja, jag ser allmänt trash o pundig ut
så därför var jag tvungen att göra en bild svartvit så ingen
så därför var jag tvungen att göra en bild svartvit så ingen
dör när dom ser bilden.
Och till mitt försvar, detta var en ledig dag jag höll mig borta från
offentliga platser.
:)
:)
Kommentarer
